I svamp- och bärskogen och jobb

 
Anlände hem till Skaftung igår. Det kändes väldigt konstigt och väldigt tungt att komma hem till ett tyst hus, utan en fyrbent vän som viftade på svansen eller som kom rusande så fort man öppnade kylskåpsdörren. Kommer nog ta en väldigt lång tid innan jag vänjer mig vid det här, och jag kommer nog aldrig att acceptera att det är så heller. Det är nästan så jag längtar att få åka tillbaka till Vasa på söndag igen, där har jag åtminstone annat att tänka på och påminns inte hela tiden om det.
 
Men nog om tråkiga saker. Imorse vid nio-tiden blev jag väckt av min kusin Rasmus (som jag inte sett på fyra månader) som undrade om jag ville komma ut på kantarell- och lingonjakt, så jag hakade på. Det var trevligt att få spendera lite tid med killen som är som en bror för mig, och vi hittade rätt mycket kantareller också. Lingonen var det ganska klent av, men då fanns det desto mera av blåbär. Men de är så jobbiga att plocka så det blev bara några deciliter.
 
Efter att ha jobbat ikväll också är det skönt att få koppla av framför tv:n en stund. Imorgon är det jobb som gäller hela dagen, så det blir nog inget extra firande av villa-avslutningen för mig.

Mycket nytt

 
Mycket har hänt på en vecka. Som ni kunde läsa i förra inlägget dog vår hund i söndags. Det var en tung dag, och inte kändes det bättre av att jag var tvungen att åka upp till Vasa för att officiellt flytta in i min lägenhet. Visserligen fick det mig på andra tankar, och det är lättare att bearbeta sorgen här där det inte finns så mycket som påminner om honom, men det var (och är) tungt.
 
På måndagen vaknade jag för första gången i min lägenhet, åt frukost för första gången i min lägenhet och åkte på min första skoldag till Novia i Roparnäs. Vi blev proppade med information, men mycket av det vi fick höra påminnde om/var samma sak som i min förra skola, så jag blev i alla fall inte helt förvirrad och panikslagen.
 
Resten av veckan har gått snabbt och smärtfritt. Min klass verkar helt toppen, jag har redan fått några goda vänner i några av dem, och skolan verkar toppen. Jag tror verkligen jag har valt rätt den här gången.
 
Igår var det dessutom Back to School på Leipätehdas, och fast jag egentligen hade planerat att bara åka på picknicken i hoviska med klassen, slutade det med att jag hamnade ganska långt fram i kön till Leipis och skakade rumpa på dansgolvet. Dock blev det en relativt nykter (men trevlig!) kväll, vilket jag absolut inte ångrar idag (och inte igår heller). Hade bara en skoldag från nio till tolv idag, men eftersom jag åker bil var jag tvungen att ta det lugnt. Fick några timmars sömn inatt, men det kan jag ta igen ikväll och inkommande natt. Imorgon är vi lediga från skolan, men jag ska åka hem till Skaftung för att jobba över helgen.
 
Nåja, det var det. Märkte att det blev lite råddig text mot slutet, men jag hoppas ni hänger med ändå. Nu när jag har fått internet till lägenheten - och fått det att funka också - ska jag skärpa till mig och börja blogga på allvar igen. Då blir det kortare inlägg och inte såna här råddiga och långa texter som denna. Jag lovar!

Vila i Frid min vän

 
Så kom den dagen som vi alla i familjen fasat för.
 
I söndags (25.8) var det dags att säga farväl åt vår 12,5 år gamla labrador, Zorro Amadeus. Ålderdomen (och förmodligen cancer av något slag) hann ikapp honom, men det gick alltför fort. För bara ett par veckor sedan mådde han bra (så bra som en gammal hund kan göra då). Förra fredagen (23.8) åkte vi med honom till veterinären för röntgen och blodprov, och då var vår vän fortfarande pigg. På natten hade det plötsligt svängt, och hela lördagen låg han bara utomhus, sökte sig till skogen, hade problem med magen och åt ingenting. Lördagsnatten turades vi om att vaka med honom (dock somnade jag och sov hela natten), och Zorro själv kämpade för sitt liv och hade förmodligen obeskrivliga smärtor. På söndagsmorgonen var vi tvungna att ta det tunga beslutet; det var dags att ta farväl och ge honom den sista sprutan. Det var helt klart den värsta dagen i mitt liv.

Det går inte att beskriva hur mycket jag älskade honom och hur mycket jag kommer att sakna honom. Det finns inte längre någon som kommer springandes emot en varje morgon med en leksak/sko i munnen, med en svans som viftar så häftigt att den slår och bankar i alla väggar och med den sorters lycka och tillgivenhet en hund har. Det finns inte längre någon som äter upp brödkanterna jag inte vill ha, eller matresterna jag inte orkar. Det finns inte längre de otroligt jobbiga dregelpölarna på golvet som man alltid halkade i. Det finns inte längre den där tjocka, gosiga kroppen att hålla om när dagarna känns mörka. Min bästa vän är borta för evigt. Han var en familjemedlem, han var min lillebror. Han var helt enkelt den bästa hunden i världen.
 
Vila i frid min vän. Du finns alltid i mitt hjärta, jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer alltid att vara min första hund, och min första riktiga kärlek. Och jag kommer alltid att älska dig.