Hej tvåtusensexton

 
Oj, det har gått ett år sedan jag senast skrev något i bloggen... (höhö). Nämen skämt åsido, det har gått en evighet. Och sanningen är den att jag helt enkelt inte har någon motivation för att skriva, vilket säkert inte kom som en överraskning för er nu heller i och med att jag sagt det typ tusen gånger redan, haha!
 
Jag kände ändå att hej, någonting måste jag nu skriva, som ett livstecken på att jag faktiskt lever ännu och mår någolunda bra. För det gör jag.
 
Skolan har börjat och redan har jag en lista på deadlines och massa att göra-saker. I vår börjar vi äntligen med inriktningen, men det är också nu vi börjar skriva vårt examensarbete. De flesta jag känner vet redan lite vad jag ska skriva om, eftersom jag har klagat så mycket på det. Vi blev nämligen "tvingade till" att skriva om doula. Det finns ingen direkt beställning på det, utan det hela var (som jag uppfattat det) lärarnas påhitt. Tycker det känns hemskt orättvist. "Det kommer nog bli bra, hitta någonting ni brinner för som på något sätt rör doulor och skriv om det!" säger lärarna gång på gång. Men hur är det då om man inte alls är intresserad av doula överhuvudtaget?! Det är inte så lätt att hitta en vinkling på det då, och speciellt då det inte finns så mycket kött på benen att utgå ifrån heller. Dessutom är det BARNMORSKA jag ska bli, INTE doula. (För ni som inte vet vad doula är, det är en stödperson som kan vara helt obekant från tidigare och som är med vid förlossningen och stöder mamman och pappan).
 
Så ni kan ju tänka er att jag känner mig lite stressad nu inför vårterminen då man ska skriva om något man inte brinner för. Tycker ändå att man borde få välja ganska fritt vad man ska skriva om i sitt examensarbete, då det ändå skall sättas ner så mycket tid på det och det förmodligen kommer vara det viktigaste arbetet jag någonsin kommer skriva. Jag och Nicoline har nu lyckats hitta en vinkling på det i alla fall, men det kommer sist och slutligen inte handla så mycket om doulor så vi får se om det blir godkänt. Om inte så f*n får nog lärarna dra sig där solen aldrig skiner.
 
Nåja, det var inte meningen att skriva ett negativt inlägg men så blev det tyvärr :) Hoppas ni alla har haft en fin jul och en bra start på det nya året! Jag tänker inte lova att bli mera aktiv här på bloggen, för det kommer jag inte kunna hålla, men jag kan försöka att kika in lite då och då.

Om vårdyrket, om kallet, om skitlönen

VARNING! LÅNGT INLÄGG!
 
För några dagar sedan fick jag och min vän Natalie en förfrågan om vi kunde ställa upp på en intervju i radio om vårdbranchen och varför vi valde den banan. Jag och Natalie är inte direkt vana att prata inför folk och sådär, men vi kunde ju inte säga nej, och ställde därför upp. Vi var oerhört nervösa och visste inte direkt vad som väntade oss. Vi övade hemma på egen hand lite på vad som kunde tänkas komma som frågor och vad vi då skulle kunna svara för att det skulle låta bra men samtidigt vara sant och spegla vad vi känner och tycker. Väl i studion, efter att Magnus och Nicke från Radio X3M's Veckoslutskommittén försökt mjuka upp oss och lugna ner oss, satte intervjun i gång. Och i alla fall jag märkte i efterhand att jag p.g.a. nervositeten glömde bort att säga vissa saker, men i det stora hela kändes det bra och jag blev nöjd med vår intervju.
 
I lördags sändes det i radio, och jag tror jag var ännu mera nervös då än vad jag var i torsdags då vi bandades in. Jag satt med klienterna på min nuvarande praktikplats och lyssnade, och jag kände igen att ja, det var ju inte så farligt. Det lät ju faktiskt ganska bra, även om jag lite störde mig på hur jag formulerade vissa av mina svar. Men jag gjorde mitt bästa med tanke på omständigheterna och den begränsade tiden.
 
Igår (söndags) kom artikeln upp på nätet. Jag läste snabbt igenom den på kaffepausen, men när jag kom hem läste jag igenom den en gång till. Och lade då märke till alla kommentarer som dykt upp. De flesta av dem anonyma, of course...
 
Jag var inte alls beredd på att vår lilla - till en början väldigt oskyldiga - intervju skulle väcka sådana heta diskussioner och starka åsikter! Jag blev helt chockad, pulsen och blodtrycket steg och jag (och Natalie) mådde på riktigt jättedåligt. Visst, jag tycker det är bra att folk tycker till och delar med sig av sina åsikter, och jag respekterar att folk har åsikter och det ska de också få ha, men oj vad jag tog åt mig. Och i den stunden ångrade jag så innerligt att jag ställt upp på intervjun. Jag är inte van med sånt här. Jag hatar debatter och argumentationer, jag är dålig på det och vill inte dras in i det.
 
Min första reaktion var att jag ville försvara mig, men när jag lugnat ner mig tyckte jag att det kändes som en dålig idé. Varför ska jag bli tvungen att försvara mina åsikter, mina tankar och mina känslor? Men nu när jag haft lite tid att tänka över saken, analysera kommentarerna och reflektera med Natalie och andra vänner, känner jag att jag i alla fall måste få lätta på hjärtat och säga någonting.
 
För det första. Efter att ha läst kommentarerna och (över?)analyserat dem har jag kommit fram till en sak; dessa människor verkar anse att det är helt tabu att prata om att "det känns som ett kall". På facebook såg jag kommentaren "Det är inte ett kall utan ett yrke som man valt precis som vilket annat och förväntar sig en skälig lön. Men så länge det tjatas om att det är kall lär det inte bli bättre."Det känns som att dessa människor ifrågasätter vårt motiv till varför vi vill studera. Varför får vi inte säga att det är ett kall, då det verkligen är så vi känner? Varför tror ni att politikerna kommer att utnyttja det för att kunna sänka våra löner? Om politikerna faktiskt gör det, då tycker jag att det är världens sämsta argument från deras sida. Att vända våra känslor till deras fördel och vår nackdel, det känns helt fel, och jag tycker verkligen inte att vi ska känna att vi behöver oroa oss för att de kommer att missburka kallet på det sättet. Jag känner att det är ett kall. Jag valde absolut inte att studera och jobba inom vårdbranchen för att det är ett yrke och för att tjäna pengar. Jag valde det för att jag verkligen ville det. Varför ifrågasätter ni det? Varför får jag den känslan av er att jag inte får känna så och vilja så?
 
För det andra. Många som har kommenterat har skrivit att det är bra att det finns eldsjälar, men att det tyvärr är dessa som kommer att bli utbrända. Min fråga till er är då; hur kan man bli utbränd av något man tycker om att göra och trivs med? Jag tror nog att majoriteten av dem som blir utbrända är de som inte trivs på jobbet, det är ju en självklarhet att man blir stressad och mår illa då. Precis så kände jag när jag studerade till restonom. Det första året var allt nytt och det kändes spännande att få lära sig något nytt, men någonstans inom mig kändes något fel. Och under mitt andra år mådde jag dåligt. Jag sov inte om nätterna, och jag räknade bara ner timmarna till när jag skulle bli tvungen att stiga upp ur sängen och släpa mig iväg till ännu en jobbig skoldag. Jag drog ut på att köra upp tillbaka till Vasa på söndagarna efter att ha varit hemma hos mina föräldrar över veckoslutet. Jag var på dåligt humör, snäste till mina föräldrar. Jag mådde inte bra. Och det var då jag insåg att det berodde på att jag gjorde något som jag inte trivdes med, att jag studerade inom helt fel bransch. Så jag tog beslutet att hoppa av skolan, och den natten sov jag som en stock. Ända sedan dess har jag sovit bra om nätterna. Jag har med gott humör gått till skolan, med gott humör gått till praktiken och med gott humör gått till sommarjobbet. Visst finns det kanske vissa dagar då man lite gruvar sig för att gå till skolan/jobbet, men det är ju helt normalt. Så jag har väldigt svårt att tro att jag kommer bli utbränd då jag jobbar som barnmorska, för jag vill ju jobba med det. Jag kommer ju göra något jag tycker om att göra.
 
För det tredje. Lönen. Ack denna lönen. Vi hade som tidigare nämnt inte mycket tid på oss i intervjun, och fick då kanske inte med allt det vi ville ha att säga. Speciellt inte våra åsikter om lönen, för det var ju inte lönen som var orsaken till vår intervju. Lönen var bara en del av intervjun, vilket ni som har lyssnat och läst vår intervju tyvärr har valt er att haka upp er på.
 
Jag tycker att vi inom vårdbranschen är alldeles för underbetalda. Jag tycker att vår lön är skrattretande låg. Jag tycker vi är värda mer än vad vi får, för vi gör ett så otroligt viktigt jobb som kräver så otroligt mycket kunskap. Jag är missnöjd med lönen, javisst. Men: det visste jag redan då jag sökte till barnmorska. Jag visste att vi har en skitlön. Men det hindrade mig inte för att söka in till barnmorska. Det var fan i mig inte på grund av lönen som jag sökte in till skolan, utan det var på grund av mitt kall. Det var för att jag ville det, för att jag verkligen tror att jag kommer att tycka om jobbet och bli bra på det. Och så länge jag får göra något jag tycker om, då kommer jag att må bra, och då tycker jag att lönen bara är en del av jobbet, kanske den största nackdelen med det, men absolut inte orsaken till varför jag vill jobba. Är det inte viktigare att man känner att man gör det man är menad att göra, att man får hjälpa människor, att man gör något betydelsefullt, att man får göra något man tycker om och mår bra av? Är inte det den viktigaste orsaken till varför man valt jobbet? Jag skulle aldrig vilja bli opererad av en kirurg som gör det för lönens skull. Jag vill bli opererad av en kirurg som verkligen gillar det han/hon gör, är intresserad av det han/hon gör och verkligen ser till att operationen kommer att bli lyckad och att jag mår bra och klarar mig igenom den och efteråt i livet. Jag vill inte bli omskött av en sjukskötare som gör det bara för att han/hon på något sätt måste tjäna in åtminstone lite pengar, jag vill bli omskött av en sjukskötare som tror på vad han/hon gör och verkligen bryr sig om mig och mitt mående. Nu kanske jag kom in lite på sidospår, men ni kanske förstår vad jag menar?
 
Och ni som nu redan jobbar inom vårdbranschen och är missnöjda på lönen; ni visste ju redan vad som väntade er när ni gav er in i leken, visst? Kanske ni tänkte att det blir bättre, det kan hända. Att lönen kommer att bli bättre, för jo, det hoppas ju jag också. Men så länge man valt något måste man väl ändå på något sätt acceptera läget, vara beredd på det som väntar men ändå vilja kämpa sig igenom det. Det är ju trots frivilligt att studera till det man väljer att studera till. Ingen tvingade er till detta. Och ingen tvingar er att stanna kvar och stå ut med "skiten". Och om ni är så missnöjda, kämpa! Kämpa för våra rättigheter, kämpa för att få det bättre. Jag själv hatar politik och vill gärna fly undan, jag vill själv inte stå och argumentera för våra rättigheter för jag är usel på argumentation, men jag stöder gärna dem som väljer att kämpa. Istället försöker jag tills vidare stå ut med situationen och göra den bästa av den.
 
Angående lönen kom vi också in på det här med att vården är en kvinnodominerande bransch, för ja, det är det verkligen. Här tyckte ni att vi "kvinnor ska sluta nedvärdera våra yrken!" och att vi absolut inte ska acceptera läget (dvs det faktum att vi anses vara "mindre värda" än männen). Har jag någonstans antytt något sådant? Nej, det har jag inte. Och även om jag hade gjort det, varför skulle jag inte som kvinna få vara nöjd med min situation? Det betyder väl inte att jag accepterar att vi kvinnor tjänar i medeltal 85 % av vad männen tjänar (enligt Myteriet på radio x3m). Absolut inte, jag tycker det är hemskt. Vi är alla lika mycket värda, män som kvinnor, svarta som vita. Men varför får jag inte vara nöjd med hur JAG SJÄLV har det? Jag nedvärderar inte alls mitt blivande yrke, tvärtom. Har jag inte redan nämnt att vi gör ett viktigt jobb? Att vi är värda mera? Är det att nedvärdera yrket?
 
Nu blir denna text mycket längre än vad jag hade planerat, men jag tror i alla fall jag har fått skriva av mig det som jag ville ha sagt och som rörde sig i mitt huvud, i alla fall de mest viktigaste tankarna jag hade. Har dock ännu två (små bi)saker att tillägga, något som jag istället för oroande fann smått underhållande:
 
Någon tyckte det var nunnevarning att vi pratade om kall. Då tycker jag du ska tänka på detta: jag och Natalie hade varit på Brobyggarsitz dagen före och kom i baksmälla till radiohuset för att göra intervjun. Vi är verkligen långt ifrån religiösa eller nunnor, så förlåt, men jag skrattade nästan så tårarna rann när jag läste den kommentaren.
 
Sedan tyckte någon också att "De som inte gnäller på lönen har ofta nån man med relativt bra betalt jobb". Jag och Natalie är singlar, vi bor ensamma i varsin etta i Vasa, vi är fattiga studerande, jobbar vid de tillfällen vi får och ber våra föräldrar om ekonomiskt stöd endast då det verkligen krisar. Och jag hatar att be om pengar. Jag vill försörja mig själv. Så nej, jag har ingen man som betalar för mig (och vill aldrig ha det heller!) så det är verkligen inte därför jag inte gnäller på lönen. Jag anser bara att lönen inte är allt.
 
Tack för mig. Tyck gärna till och kom med era egna åsikter! Kanske det här kunde ändra lite er uppfattning om varför jag och Natalie anser som vi tycker, eller åtminstone hjälpa er att förstå våra åsikteroch våra motiv? Vi står för våra åsikter, lika mycket som jag förstår och respekterar att ni står för era. Och kanske jag har misstolkat och överanalyserat era kommentarer, likaså som ni kanske misstolkat det vi sa i intervjun, men ni ska veta att det var såhär jag (och Natalie) reagerade på dem, och det var såhär jag tolkade dem.
 
 

Världens bästa familj

 
Många av mina vänner och bekanta brukar ofta påpeka att jag har så coola föräldrar och en häftig familj. Och vet ni vad? Det har jag faktiskt.
 
Dessa människor litar jag fullständigt på, och de finns alltid där för mig. Jag kan prata om allt med dem, vi skrattar mycket tillsammans och alla delar vi samma torra humor. Jag skulle aldrig klara mig utan dem. Visst har vi stunder då vi är arga och ledsna på varandra, men jag skulle aldrig kunna tänka mig ett liv utan dem eller ett liv där jag aldrig mera skulle vilja ha kontakt med dem. De bildar alla en klippa för mig. Jag älskar min familj.♥
 
Och ja, katterna måste ju också få vara med för de hör ju också till familjen :)