Vila i Frid min vän

 
Så kom den dagen som vi alla i familjen fasat för.
 
I söndags (25.8) var det dags att säga farväl åt vår 12,5 år gamla labrador, Zorro Amadeus. Ålderdomen (och förmodligen cancer av något slag) hann ikapp honom, men det gick alltför fort. För bara ett par veckor sedan mådde han bra (så bra som en gammal hund kan göra då). Förra fredagen (23.8) åkte vi med honom till veterinären för röntgen och blodprov, och då var vår vän fortfarande pigg. På natten hade det plötsligt svängt, och hela lördagen låg han bara utomhus, sökte sig till skogen, hade problem med magen och åt ingenting. Lördagsnatten turades vi om att vaka med honom (dock somnade jag och sov hela natten), och Zorro själv kämpade för sitt liv och hade förmodligen obeskrivliga smärtor. På söndagsmorgonen var vi tvungna att ta det tunga beslutet; det var dags att ta farväl och ge honom den sista sprutan. Det var helt klart den värsta dagen i mitt liv.

Det går inte att beskriva hur mycket jag älskade honom och hur mycket jag kommer att sakna honom. Det finns inte längre någon som kommer springandes emot en varje morgon med en leksak/sko i munnen, med en svans som viftar så häftigt att den slår och bankar i alla väggar och med den sorters lycka och tillgivenhet en hund har. Det finns inte längre någon som äter upp brödkanterna jag inte vill ha, eller matresterna jag inte orkar. Det finns inte längre de otroligt jobbiga dregelpölarna på golvet som man alltid halkade i. Det finns inte längre den där tjocka, gosiga kroppen att hålla om när dagarna känns mörka. Min bästa vän är borta för evigt. Han var en familjemedlem, han var min lillebror. Han var helt enkelt den bästa hunden i världen.
 
Vila i frid min vän. Du finns alltid i mitt hjärta, jag kommer aldrig glömma dig. Du kommer alltid att vara min första hund, och min första riktiga kärlek. Och jag kommer alltid att älska dig.
 

Kommentarer:

1 daniela:

:( <3

Kommentera här: